Detta är jag.

Chanette 34 år.

En kvinna med mycke hjärta som försöker stötta o hjälpa andra så gott jag kan.

Har innan i mitt liv både jobbat o pluggat samtidigt som jag va gravid med min äldsta son.

Jag har sedan jobbat efter att första sonen va född.. 2004 flytta jag till oslo med yngsta sonens pappa.

Där jobbar jag på 3 olika jobb plus hjälpte killen med hans byggfirma.

Blev gravid med son nr 2 o sa då att jag ville flytta hem till sverige igen (2005).

Sommaren 2005 hände nåt som va hemskt. Jag blev inkastad i en cell i oslofängelse för att jag va sambo med michal (yngsta sonens pappa).. Fattade inte varför. De tog mina saker i min väska, jag fick klä av mig för de skulle kolla så jag inte hade några droger på mig. Jag trodde jag skulle smälla av.. Droger. Jag hatar sånt skit.. Jag dricker inte ens alkohol.

Sen innan de kasta in mig i en cell så sa dom- du e misstänkt för förvaring av droger ihop med michal.

Jag höll nästan på att svimma.

Vaaaaa

Jag fatta inget, jag ville ställa massa frågor om vad sören det va som skede.

Men de låste in mig i en cell med endast en tunn madrass, ett hål i golvet (toan) utan filt.

Där fick jag sitta i 3 jävla dygn utan att fatta vad det var som hände. Jag var i chock tillstånd...

Jag va gravid då. Fick in 2 1/2 dl mjölk o torra mackor att äta.. Gick inte att äta för jag va i sån chock.

Efter 3 dygn kommer en polis o jag blir förhörd o får då veta att der funnits massa hasch nere i vårat källar förråd i oslo. Allt snurra.. Detta måste va nåt jävla dåligt skömt. Jag sa till dom att de fick göra alla tester så som dna o finger avtryck osv på mig för jag har fan ikke haft nåt med det att göra. De gjorde massa såna tester o ja jag va oskyldig. Fanns inget nere i den källaren. Varken mina fingeravtryck ellwr nåt. Ärligt hade jag bara varit nere i den en gång o det va då vi flytta dit o hyresvärden visa oss vilket källarförråd som va vårat.

jag blev släppt o fick åka hem till sverige för de insåg att jag inte hade nåt med det att göra.

väl hemma i sverige åkte jag till mitt ex (min äldsta sons pappa som även va min vän).

där får jag veta att Michal skulle ringa mig.. vart han va visste jag ikke.

han ringde o berätta att han blivit rädd o stuckit till köpenhamn. jag fatta då direkt att han hittat på nåt jävla skit.. jag sa till han:

-du ser omedelbart till att köra till sverige, in till polisen i malmö o anmäler dig själv direkt. annars kommer du aldrig få träffa vårat barn (jag va gravid)

han gjorde detta direkt. 

 pappan till barnet tydligen begått nåt brott (visste fortfarande ej exakt vad för ingen berätta nåt för mig)

jag fick PANIKÅNGEST.

så där stod jag gravid. ingen lägenhet, pappan till barnet i fängelse.

allt va natt svart. men jag kämpa på. jag hade en fantastisk son sen innan o en liten juvel på väg.

jag vägra ta medicin mot min panikångest medans jag va gravid för va rädd att nåt skulle hända den lilla i min mage. jag fixa en lägenhet o allt som behövdes inför litens ankomst.

Michal fick fängelse 2 år och 8 månader.

vissade sig att en bekant till han fråga om han fick lov att låna vårat förråd för vi bodde centralt i oslo o han hade massa jobb som rörmokare runt där. snäll som  michal var så sa han självklart. vissade sig dock att denna killen hade lagt droger där nere. michal hade efter par månader börjat undra varför den killen inte hämtat sina saker så han gick ner där o såg vad där va... han borde har ringt polisen direkt men det gjorde han inte utan tydligen hade han tagit en del av det o sålt..

sååååååååååååååå förbannat korkat. hade jag hittat det skulle jag ringt polisen direkt.

men men polisen fick iallafall nys om det. vilket jag på ett sätt tycker e bra för sånt skit som droger ska fan inte finnas....

killen som hade placerat det stack tydligen. men polisen fick tag på han ändå nåt åt senare så han fick skaka galler oxå.

michal var inte straffad sen innan. michal va en väldigt snäll man. men han gjorde ett korkat val.

han satt av sitt straff i oslo fängelse. han fick aldrig permition så jag födde utan han vid min sida, sonen döptes utan pappan där. när liten var 1 1/1 år så kom michal ut. och han flyttade in hos oss.

jag hade fortfrande en jävla panikångest men kämpa på för mina söner skull.

han var en fantastisk pappa till våran son, han skaffa jobb direkt o ångra sig så bittert för valen han gjorde 2005.

2008 så separeras vi. efter nästan 5 år ihop.

vi fortsatte ändå att träffas, hade lite svårt att släppa varandra helt. slutet av 2008 så säger jag att nu får det va antingen eller o då kommer vi överrens om att vi ska sluta träffas på det där kärleks sättet.

27 feb 2009 så dör han i en singel bilolycka.

då var vår son inte ens fyllda 3 år.

panikångesten kommer tebax som fan så klart.

jag fick fixa allt med hans begravning, hans lägenhet, alla hans saker osv. samtidigt som jag hade en liten son som förlorat sin pappa.

det va fruktansvärt o jag önskar att ingen någonsin ska behöva gå igenom den smärtan.

men jag kämpar på. för mina 2 söners skull.

jag klara bara av att jobba i omgångar, lite då o då. utöver det fick jag tyvärr gå på soc ibland. men så e livet ibland.

jag gick på kbt o tog nu medicinering för min panikångest (sertralin).

men det va svårt.

jag bestämmer mig för att flytta till min barndoms stad Simrishamn 2010. där börjar liten på dagis o sen även skolan. nån nu kille ville jag då ikke ha. hade mina söner det räckte tyckte jag o ja min panikångest att jobba på.

men hjärtat kan man inte bestämma över o jag börjar prata med en kille som e lika gammal som mig. vi chatar, smsar o snackar i tele i nästan ett år innan jag säger: ok vi kan väl träffas.

det gjorde vi o det va kärlek direkt.

nu 5 1/2 år senare är vi gifta sen 3 år tebax o bor i hus i en landsby på österlen o han e en go styvpappa till lillesonen.

 

 

 

 

Jag har jobbat lite i omgångar men jag e skör inombords. inte bara pga allt det som hänt med michal utan även från en oerhört trasig barndom o massa hemskheter som hände då.

sist jag hade jobb var på ett cafe i simrishamn för 2 år sen.

men jag tog på mig rent för mycke där. fick inte lön som jag skulle osv så jag krascha.

resultat- panikångesten tebax.

alltså jag har INGET jobb sen dess o går hemma med NOLL pengar från f-kassan eller sov eller a-kasan (fattades 6 snåla timmar för att få a-kassa)

ja jag får leva på min make. (inget jag e stolt över men det e så det ser ut)

jag sysselsätter mig med att bla virka o måla. det har hjälpt mig mycke i mitt kämpande med måendet. det har varit som självterapi...

min make har stöttat mig i det o han har fullförståelse för mitt mående, har man varit med om så mycket som du har älskling så e det inte så kontigt.

du e stark som kämpar på säger han.

jag tar min medicin o har gått på kbt flera gånger men det hjälper inte nåt vidare. så kontakta psykriatin i simrishamn o fick möte där i april.. hon jag träffa sa att kbt har varit fel hjälp för mig.

jag är traumatiserad o måste gå på trauma behandling.

allt jag varit med om i mitt liv o att jag hjälpt andra med deras mående o åhsidosatt mig själv har hjälpt till att bygga upp mitt kassa mående.

så jag blev uppsatt i kö för sån behandling.

17 nov (ja jag fick vänta så länge) så e det dax för första besöket där.. ser positivt på det. hoppet har jag

SUMMAN av kardemumman.

döm inte ut någon utan att veta deras historia. de kan bära på mer än nu någonsin vet.

de kämpar kanske med nåt.

nåt du inte har en susning om o som du definitivt inte skulle velat uppleva eller behöva göra själv.

trots mitt mående så e jag godhjärtad, ödmjuk, hjälper andra så gott jag kan fast folk säger till mig att inte göra det men det e en del av min personlighget o det tänker jag inte sluta med, pysslar o busar o gosar med mina söner, lagar mat o bakar till min lilla familj, sköter hemmet osv.

jag gör ALLTID så gott jag kan.

 

SLUTA DÖM MÄNNISKOR det bär på nåt du kanske inte har en aning om

 

MER ödmjukhet till männskligheten tack