Jag har inte vågar åka tåg på 7 år.

Ja ni läste rätt 7 år.

Det e pga min panikångest.

Att åka tåg har varit min stooora skräck MEN idag gav jag mig på det o åkte in till tomelilla o gick sen o handla en liten stund o sen åkte jag hem med tåger igen..

Jag e så stolt över mig själv.

Köpte mig senna tavlan (20 kr) för att belöna mig själv

Bara för min panikångest inte syns ja då finns den typ inte.. Folk tror att det e nåt jag hittar på ( önskar det fan vore det) att jag är lat osv..

Men det förstår inte hur extremt mycket jag kämpar, dagligen.

Vissa kan ha en viss förståelse för de har själv haft panikångest eller har lite av det MEN det artar sig olika för olika människor o är olika starkt för olika människor...

Min är oerhört djupliggande den går vad jag förstått på senaste åren ända tebax till då jag va liten tjej..

 Jag har förstått att det inte e så konstigt i heller att mitt psyke tagit stryk av allt hemskt jag varit med om i mitt liv. 

Mer än nån någonsin kan ana.

Jag ska väl INTE behöva dra upp det för allt o alla för att få de att visa hänsyn.

Ska väl räcka med att jag söger; jag har panikångest o det gör att jag e lite annerlunda..

O vad e det för fel på att vara annerlunda?

Jag har efter flertal äntligen börjat acceptera att ja jag har panikångest o så e det bara. Shit happens liksom. Jag får likaom göra det bästa av sitsen ändå. 

Det e sällan jag vågat säga ifrån då jag tycker nån trampar mig på tån, våga stå upp för mig, säga till då det blir för mycket eller nåt sker som jag inte tycker e ok.. Jag har blivit lite feg på den fronten ja..

Men ibland då jag äntligen vågar säga ifrån ja då e jag elak, tramsig, dum, taskig osv..

(Pga det jag o mina ena syster tyvärr inte pratar med varandra sen nyår)

Jag har blivit väldigt dålig på att våga öppna mig ang mina innersta känslor pga att missförstås till det grövsta o misstolkas.

Att ha panikångest e ikke en dans på rosor o det går inte en dag utan att jag önskar att den försvann för alltid.

MEN jag e oxå lite tacksam för den.

För det har gjort mig mer ödmjuk, gett mig mer förståelse för andra o deras mående, gjort mig lugnare som person..

(Jag var fröken mega impulsiv innan)

Slut kläm: jag är chanette. Jag har panikångest. Det syns inte utanpå men inne är det ett stort sår som jag kämpar med att försöka läka. Jag är varken lat, dum, elak osv.

Jag är jag o jag ska duga precis som jag är