Det är för mig som en berg o dal bana.

Ingen rolig berg o dal bana tyvärr.

Jag har upp o nergångar.

Jag kan vara nästan fri från den eller ha den väldigt bra under kontroll o då ska gudarna veta att jag verkligen njuter o älskar livet o e så glad o lycklig.

MEN tyvärr kan det då man minst anar det precis som i en berg o dal bana helt plötsligt gå ner åt i en jäkla fart sen e det jobbigt att lyckas ta sig upp igen.

Det e då man e där nere som man behöver förståelse från sin omgivninga som mest. Inget pressande, inte massa krav utan bara få lov att vara .

Man har så mycke med sig själv i en nedgång, man kämpar dagligen o nästan 24/7 med att sakta men säkert ta sig upp igen.

Man måste ge det tid.

Ens omgivning måste förstå att det tar tid tyvärr.

MEN framför allt måste omgivningen förstår eller försöka förstå att den där berg o dal banan ala panikångest INTE är nåt kul..